ReeB

Usch det är först idag som jag börjat inse att Tuffing faktiskt ska avlivas imorgon.

Imorgon efter kl 17.00 så kommer han inte finnas längre, och jag kommer aldrig få se honom igen.

Usch gråter nu när jag skriver det här, det känns bara så fruktansvärt jobbigt.

Känns som det var igår vi var och hämtade den lilla plutten i Örebro, men det var år 95, då var jag bara 9 år gammal. Kommer ihåg att vi åkte mot ett rött hus och utanför satt en dam på en filt med två små söta, busiga, klumpiga hårbollar, det var Tuffing och hans syster. Vi Valde att döpa honom till Tuffing för att han hade en vit fläck på ryggen, som såg ut som bokstaven T. Rickard kom på just namnet Tuffing, efter en delfin han hade sett på tv. När vi kom hem med honom, och släkten kom på besök, så trodde mormor att vi hade skaffat oss en kanin. ; nej men har ni skaffat er en kanin; sa hon. Han var så himla liten.

Jag vet att det vi har valt är det bästa för honom, syns så tydligt att han inte har någon livsvilja längre. Annars hade jag valt att behålla honom i evighet.

Imorgon efter att jag slutar praktiken ska jag ta med Tuffing till en speciell plats och ta med honom på en liten promenad, han ska få gå i sin egen takt, vid en sjö, sen ska jag sätta mig ner å bara klappa och gosas med honom lite, ska viska till honom hur mycket han har betytt för mig i min uppväxt.
Så jag vet att hans sista dag i livet var lycklig.

Min älskade lilla Tuffe! <333333333333333

Vi kommer alla sakna dig!